..... så där så jag riktigt irriterar mig själv.

Precis vad jag behöver (för att jag har verkligen tid med det just nu). Små tjafsa med mig själv och gnata och pekar finger och påpeka brister. 

Känns som att jag har så mycket ATT göra och så mycket som skulle BEHÖVA göras. En god smörgås, en varm dusch, en god natts sömn gör kanske susen.

Innan jag kom hit så har jag hunnit med att plugga på Kulturens Hus med Elin och Aleks, som vi avrundade med en kopp kaffe på kaféet! Klockan 17.00 var det dags att flexa in på jobbet och jag flexade ut precis kl 21.00.

Nu är det snart dags för att sova då jag ska upp imorgon 07.00 och när arbetsdagen är klar är jag bjuden på middag! Fullt schema med andra ord.

Nu tänkte jag sova tv. Det vill säga, ligga och slö titta på tvn men mest njuta av den ställning min kropp befinner sig i. Det vill säga ryggläge. Till detta behövs ju en film som inte kräver allt för mycket uppmärksamhet eller intresse. Så jag tänkte slå på någon romantisk hollywood komedi på lägsta nivån. Sånt som ändå bara slutar sådär förutsägbart lyckligt. Då gör det ju faktiskt inte något som jag somnar..

Egentligen är det faktiskt väldigt roligt. Tänk att jag och Elin har lagt ned en hel massa tid och funderingar och egergi på svordomar. Aldrig förr tror jag att jag faktiskt funderat så mycket på svordomar och varför vi använder dem samt vilken funktion de fyller i vår interaktion med andra människor.

Tänk vad härligt det skulle vara

utan jacka och regnpölar

Och gråa moln som invaderar himlen

Så jag längtar efter

solglasögon och bara ben under en sommarkjol

Kunna ligga i gräset

Eller sitta på en strand

Påminna sig själv om att dricka ordentligt

Bara få svettas lite grann

På något sätt känns det för personligt att lägga ut någon bild från begravningen. Detta trotts att jag vet att jag bara har en liten skara följare på bloggen. Den består också till mesta del av vänner. Men jag tänkte att jag kunde bjuda på en svartklädd bild av mig istället. Kjolen som inte syns så tydligt är knälång och jag hade svarta stumpbyxor och ett par svarta skor med lite klack. Valde att barta ha ett hanlsband jag fått av mamma när jag konfrimerade mig av Efva Attling som det står HOPE på runt halsen.

Detta var min första begravning och jag kunde inte låta bli att tänka att det inte kommer vara den sista. Tänk så många begravningar jag kommer gå på i mitt liv. Att vi alla ska dö en dag. Någon gång kommer det hållas en begravning för mig. Det kanske låter lite deppigt förstår jag. Men jag är inte rädd för att dö. Jag är faktiskt helt tillfreds med tanken på åldrande och en dag även döden. Missförstå mig inte, jag hoppas givetvis på ett långt liv, men det är helt okej att jag kommer sluta finnas en dag. Och jag vill inte vara ung förevigt. Att vara 20 hela livet tycker jag verkar vara mer en förbannelse än något att glädjas åt. Det är betydligt jobbigare att tänka att alla jag håller kära också en dag kommer att sluta finnas. Det känns så himla mycket jobbigare än tanken att jag själv kommer göra det.

Ibland blir jag påmind om vår dödlighet och att varje dag faktiskt räknas. Inte så att jag kan springa runt varje dag och tänka att det kanske blir det sista. Sånt tycker jag är lite för långsökt och inte nyttigt alls. Iallafall inte för mig. Men jag tänkte avsluta med något jag tänkte på idag: Tänk att jag har fått det här. Det här är mitt. Denna ytterst underliga men mest otroliga möjlighet.. Livet.

Som sagt, jag blir sovandes här inatt och imorgon är jobb på morgonen och sedan plugg med Elin. Vi ska även intervjua Erika imorgon som underlag till vår uppsats. Kommer att bli kul.

Hoppas ni får en bra dag!

Jag förstår givetvis att det här är vad som skulle falla under kategorin "i-landsproblem" och jag vet att jag bara har mina egna kläder att tvätta. Det borde vara enkelt. Jag borde inte gnälla om en sån här sak. Men jag är lite mer så att om det bara gäller mig är det inte så noga. Jag kan vänta alldeles för länge med att tvätta och springa en halv dag upp och ned och inte kunna göra något vettigt i mer än kortare stunder. Ingen annan lider eller stör sig på att jag inte har tvättat på länge, därför kan jag göra det. Men OM jag bara hade en EGEN, då hade det varit andra bullar (intalar jag mig själv iallafall).

Men det finns bra saker med att ha en allmän tvättstuga också. Vi har nu t.ex. fått nya tvättmaskiner, torkskåp och-tummlare. Själv köper man väl bara nytt när något har gått sönder (?). För det andra har vi en mattmaskin och jag brukar försöka turas om att tvätta mattorna från tvättillfärlle till tvättillfälle. Detta är något jag tror jag skulle göra betydligt mindre om jag inte hade tillgång till en tvättmaskin stor nog för en matta.

Jag tycker även om att mangla mina sängkläder. Det är ett plus. En mangel skulle jag nog (nästan) aldrig införskaffa även om jag hade plats och pengar, trotts att jag skulle vilja. Fråga mig inte varför. Jag vet inte, det är ju som inget som man har nuförtiden. Detta trotts att det går så mycket fortare än att stryka (när det gäller sängkläder). 

Nu slut på tvättprat. Det finns både bra och dåliga saker med att ha/inte ha egen tvättmaskin. Trotts fördelarna så känner jag att nackdelarna väger över. Jag önskar mig en egen tvättmaskin.. Och någonstans att ha den.

Såg filmen "La Vie En Rose" om Edith Piaf. Emelie har pratat om den hur länge som helst till mig nu. Att jag MÅSTE se den. Hon hade rätt. Så nu får jag tjata på er: Jag tycker vekligen att ni borde se den! Tänkte bjuda på lite Edith såhär på onsdagskvällen iallafall. De flesta av er har säkert hört den här någon gång. För alla oss som inte talar eller förstår franska översatte jag texten. Dock till engelska för att den svenska blev heltokig med google translate. Den är ju jätte vacker..